Sibirisk jordekorre – Tamias sibiricus

Den sibiriska jordekorrens ursprungliga utbredningsområde sträcker sig från Arkhangelsk i nordvästra Ryssland (Dvinaälven) till Sibirien, Kina, Mongoliet, Kazakstan, Korea och Japan (breddgraderna 29°N–69°N). Dvinaälven är det naturliga utbredningsområdets västra gräns. Längre söder ut i Europa (Ryssland) förekommer arten i barrskogarna öster om Volga. Den norra gränsen sammanfaller med barrskogszonens norra gräns: jordekorrar förekommer således inte på tundran, med undantag för några ådalar.

Det kan hända att arten levt tidigare även i Sverige och Finland. Den nämns i 1700- och 1800-talslitteratur från Norra Savolax, Österbotten och Dalarna. Det finns emellertid inga museala bevis på arten och därför kan förekomsten inte konstateras med säkerhet.

På 1960-talet började man importera sibirisk jordekorre till Europa från Sydkorea. Under två decennier importerades över 200 000 individer varje år. Nuförtiden bedrivs uppfödning av arten som sällskapsdjur i Europa. Från och med 1970-talet har arten observerats förvildad särskilt i förstäder och i städernas parker. De har rymt från ägare, djuraffärer och djurparker. Det har också funnits ägare som hållit dem som sällskapsdjur men släppt ut dem i naturen med avsikt efter att de tröttnat på dem. Sibirisk jordekorre har utplanterats i parker i Belgien och Holland eftersom de är så dekorativa djur.  År 2009 kände man till 22 naturliga populationer i Europa: 11 i Frankrike, 3 i Italien, 3 i Belgien, 2 i Tyskland, 2 i Holland och 1 i Schweiz. En del av dessa är stora populationer med tusentals individer. Sibirisk jordekorre har även förekommit i Österrike, men där har de försvunnit.

Alla utplanteringar lyckades emellertid inte. Till exempel i parken Jardin des Plantes i Paris släppte man år 1969 ut 400 individer, men populationen minskade och dog ut helt år 1977. Det fanns mycket katter i parken, vilket kan ha bidragit till att den sibiriska jordekorren inte fortlevde. Att utplanteringen inte varit tillräckligt stor (liten genpool) kan ha gjort att jordekorren försvunnit i vissa områden.

Sibiriska jordekorrar brukar inte utvidga sina revir på egen hand, utan utbredningsområdena avgränsas till stadsregionerna. Unga individer förflyttar sig bara korta sträckor, i allmänhet under 100 m (vissa hanar 500 m), och går ogärna över hinder, såsom vägar. Vuxna är trogna sina små revir (ca 1 ha). Spridningsrisken hänger således alltjämt samman med sällskapsdjur som antingen rymmer eller släpps ut i frihet. I de flesta fall uppkommer ingen bestående population eftersom bara få individer släppts fria och/eller det finns mycket katter i området.

Spridningsvägar och anpassning till Finland

De närmaste populationerna finns i Arkhangelsk och Mellaneuropa. Därför är det osannolikt att arten skulle sprida sig på egen hand till Finland. Sibirisk jordekorre hålls emellertid som sällskapsdjur även i Finland, och det är möjligt att individer som rymmer eller släpps ut i naturen med avsikt skulle bilda en förvildad stam i Finland. Enstaka rymlingar påträffades på 1990-talet i huvudstadsregionen och år 2006 i Åbotrakten. Jordekorren skulle antagligen tåla vårt klimat eftersom den har anpassat sig även till kalla vintrar och kan överleva sträng köld genom att lägga sig i dvala.