Jättedaggkåpa – Alchemilla mollis

Eftersom jättedaggkåpan är en långlivad, reslig och bladrik art med kraftiga rötter är den en stark konkurrent bland andra växter. Den breder ut sig enkelt och förökar sig tämligen lätt till och med från frön. Denna livskraft tenderar att orsaka problem på gårdsplaner och i trädgårdar, men problemen kan också sprida sig långt ut i omgivningen. Av varje blomma på jättedaggkåpan bildas högst ett frö, men då varje individ har så rikligt med blommor kan även det totala antalet frön nå upp till samma klass. Fröna kan förflytta sig långa sträckor med djur och framför allt med vinden; det stora fodret på en blomma i fruktfas kan fungera som både som fäst- och glidanordning. Visst är jättedaggkåpan också snar att slå sig till ro på ställen dit en rotstock eller en del av en sådan har hamnat med människan, jord eller svämvatten.

På ovan nämnda sätt har jättedaggkåpan brett ut sig från bosättningscentra på låglänta marker i Tyskland ända till den subalpina zonen bland bergen och vidare till någotsånär naturlig vegetation. På Brittiska öarna hade jättedaggkåpa fram till år 1968 observerats i naturligt tillstånd i endast 5 karteringsrutor på 100 kvadratkilometer vardera; år 2002 hade antalet rutor stigit till över 800! I Holland har utbredningen varit lika massiv: 27 rutor (5 km × 5 km) fram till år 1990, 290 rutor fram till år 2005 och 668 rutor fram till år 2014. Även i dessa länder har utbredningen inneburit intrång i mer naturlig vegetation, såsom på älvbrinkar. På Färöarna har jättedaggkåpan till och med slagit sig ner på lodräta bergsväggar. I Norge har den klassificerats som en främmande art med hög risk som har en stark förmåga att tränga sig in i den naturliga vegetationen och därigenom orsaka ofördelaktiga ekologiska följder.

Jättedaggkåpan, som är hemma från rätt så höga bergstrakter, kan i förvildat tillstånd orsaka allvarliga problem i trädlösa miljöer eller miljöer med glesa trädbestånd i Fennoskandien. I norr kan den eventuellt klara sig till och med på de nedre delarna av kalfjällen. Artens utbredning på Island och Färöarna, som beskrivits som explosionsartad, ger anledning till denna oro och arten bör tas upp bland de främmande arter som bör bevakas i Finland.

I Finland kan en eventuell okontrollerad utbredning av jättedaggkåpan alltjämt förebyggas genom att man undviker att odla arten särskilt i norr, vid strömmande vatten och i offentliga massplanteringar och förhindrar att den förvildas. Arten bör till exempel inte tas upp bland arter som lämpar sig för grönbyggande i nordvästra Lappland, trots att detta föreslogs nyligen. Man kan förhindra att arten förvildas genom att hantera trädgårdsavfall som innehåller rötter på tillbörligt sätt samt skära av vissnande blomställningar innan fröna har utvecklats. Det senare nämnda främjar också nyblomning och förlänger prakten (men även de senare blommorna bör också avlägsnas innan de bildar frön). Förvildade individer bör utrotas så att man gräver upp dem och därefter komposterar dem på ett effektivt sätt eller bränner dem.

Tänk på saken ur din och din miljös synvinkel innan du skaffar en jättedaggkåpa till din trädgård. Om du skaffar en ska du iaktta det som sagts ovan om att förebygga spridning.

Lär dig känna igen jättedaggkåpan och rapportera förvildade exemplar via portalen för främmande arter, gärna med ett foto för att säkerställa artbestämningen. (Ta även en tillräckligt skarp närbild av blommorna uppifrån).