Parkgröe – Poa chaixii

Parkgröe är ett storväxt, mångårigt gräs som blir 60–90 cm. Arten har breda, platta bladslidor. Bladen är också breda – 8–15 mm. Parkgröe tuvar sig kraftigt när den växer. De täta tuvorna kan bli till bestånd som lägger sig över den övriga vegetationen. Parkgröe växer på gräsmattor i parker och i närliggande skogar, ofta i lundar och på lundartade moar.

Parkgröe är hemma från Mellaneuropa. Till Norden, bl.a. Sverige och Finland, importerades arten på 1800-talet för att användas som gräsfrön.

Den har också spridits till östra delarna av Nordamerika, bl.a. Kanada, där den betraktas som en främmande art som breder ut sig kraftigt.

I södra Finland är det glest med förekomster av parkgröe, men de populationer som återfinns är i allmänhet rikliga.

Denna art är en främmande art som inte har fastställts vara invasiv, alltså den finns inte med på den nationella eller EU:s förteckning om invasiva främmande arter, och det är fortfarande tillåtet att till exempel sälja och odla arten. Enligt lagen, gäller förbudet att släppa ut i naturen alla främmande arter och de bör därför behandlas med försiktighet.

Parkgröe kan i egenskap av tuvbildande gräs bilda sammanhängande och heltäckande bestånd. Till exempel i Runsala i Åbo sprider arten sig, uppenbarligen med folk som rör sig på stigarna, till nya öppna ställen där den växer till täta, flera ar stora bestånd. I konkurrensen tränger dessa bestånd undan sippor, liljekonvaljer och andra för lundar typiska örtstammade växter och utarmar den värdefulla undervegetationen. Parkgröe framkallar också allergi.

Parkgröe är svår att bekämpa i det skede när den har hunnit bilda sammanhängande bestånd. Genom att slå gräset kan man förhindra att det producerar frön och sprider sig till nya platser, men det kommer antagligen inte att förstöra själva beståndet. Det lönar sig att begränsa utbredningen genom att gräva bort enstaka tuvor som spridit sig utanför de huvudsakliga bestånden. På det sättet kan man åtminstone förhindra att det uppkommer nya, sammanhängande bestånd.

Mäkinen Y. & Laine U. 1961. Turun tulokaskasvisto. Turun ylioppilas VIII. Turun yliopiston kasvitieteenlaitoksen julkaisuja 31. 259 s.

http://linnaeus.nrm.se/flora/mono/poa/poa/poacha.html