Javanesisk mungo (Small Asian mongoose) – Herpestes javanicus

Javanesisk mungo eller guldfärgad mungo är ett allätande rovdjur som fångar både små ryggradsdjur och ryggradslösa djur och gräver fram insekter ur marken med sina långa klor. Förutom animalisk föda äter den även växter, såsom frukter. Den javanesiska mungon lever ensam och använder gropar som bo- och viloplats. Den rör sig främst dagtid. Arten är terrestrisk och klättrar bara sällan. Den har två (ibland till och med tre) kullar per år. Varje kulle har tre ungar i snitt. Den kan föröka sig redan som ettåring. Den javanesiska mungon är mycket anpassningsbar och kommer till rätta i många slags miljöer. Den gynnar särskilt öppna och fuktiga lövskogar, buskage, gräsmark och kanthabitat. Arten påträffas även i förstäder.

Javanesisk mungo är ett litet och smärt djur med korta ben. Huvudet är avlångt och nosen avsmalnande. De små runda ören sticker bara lite fram ur pälsen. Pälsen är kort och mjuk. Färgen varierar från ljus till mörk brun och har gula fläckar. Undersidan av kroppen är ljusare än ryggsidan. Den yviga svansen utgör åtminstone två tredjedelar av kroppslängden. Javanesisk mungo blir 509–671 mm (hanar i medeltal 591 mm, honor 540 mm), utan svans 250–410 mm. Den väger 305–662 g. Fötterna har fyra eller fem tår och långa klor. Båda könen har stora analkörtlar. Med avsöndringen från körtlarna markerar de sin omgivning och kommunicerar med varandra.

Ursprung, inplantering, tillväxt och utbredning i Europa

Den javanesiska mungons ursprungliga utbredningsområde täcker största delen av Asien från Iran via norra Indien till Kina och Indonesien. Den lever i bergstrakter upp till 2 100 meters höjd. Arten förekommer i Afghanistan, Bangladesh, Bhutan, Myanmar, Kambodja, södra Kina, norra Indien, Indonesien, Irak, Iran, Laos, Malaysia, Nepal, Pakistan, Saudiarabien, Thailand och Vietnam.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet inplanterades javanesisk mungo på många öar, såsom Fiji, Komorerna, Mauritius, Okinawa och Västindien, i huvudsak för att bekämpa råttor på sockerrörsodlingar. I Europa inplanterades javanesisk mungo som fångats i Indien till öarna i Adriatiska havet (Brač, Hvar, Korčula, Mljet, Pelješac) för bekämpningen av hornvipera (Vipera ammodytes). Till en början släpptes 11 individer (7 hanar och 4 honor) ut på ön Mljet i augusti 1910. Redan året därpå observerades en hona med ungar och därefter ökade beståndet snabbt. Fram till år 1920 hade ormarna minskat betydligt. Efter att de javanesiska mungorna hade ätit ormarna minskade även populationen, och därför gjordes nya utplanteringar på öarna i Adriatiska havet under åren 1921–1927 (på Hvar först år 1970) och senare även på fastlandet i f.d. Jugoslavien. Från ön Brač försvann de emellertid snabbt. Bestånden har uppvisat stora variationer och kalla vintrar har ökat dödligheten. Det finns inga exakta uppgifter om artens utbredning i Europa i dag, men den förekommer på flera öar i Adriatiska havet (åtminstone Hvar, Korčula och Mljet) och så sent som på 1990-talet påträffades den på fastlandet i Bosnien-Hercegovina och Kroatien.

Utöver inplanteringarna spreds javanesisk mungo oavsiktligt med fartyg. Javanesisk mungo anpassade sig bra till nya områden tack vare att den äter så mångsidigt, och eftersom det på många öar tidigare saknades köttätande däggdjur. Arten förökar sig effektivt och trivs också i miljöer som bearbetats av människan, och därför ökade beståndet och etablerade sig i många regioner.

Spridningsvägar och anpassning till Finland

Det är osannolikt att javanesisk mungo sprider sig till Finland. I nuläget kan den inte ta sig hit på egen hand, eftersom den i Europa påträffas endast på öarna i Adriatiska havet och uppenbarligen ställvis även på fastlandet av Balkan. I teorin kan den komma hit med fartyg eller smugglas in. Den finländska vintern begränsar emellertid möjligheterna för arten att överleva.

Invasiv främmande art av unionsbetydelse

Javanesisk mungo har klassificerats som invasiv främmande art av unionsbetydelse. Invasiva främmande arter av unionsbetydelse får inte importeras till Finland från länder utanför EU och inte heller från andra EU-länder. En sådan art får inte släppas ut i miljön, förfogas, födas upp eller odlas, transporteras, vidarebefordras, säljas, marknadsföras eller överlämnas till någon.

Med främmande arter avses växter, djur eller andra organismer som människan oavsiktligt eller avsiktligt har introducerat utanför artens naturliga utbredningsområde. Arter som på naturlig väg sprider sig till Europa till exempel till följd av det varmare klimatet, är invaderande arter, och bestämmelserna om främmande arter rör alltså inte dem.

Javanesisk mungo inplanterades för att hålla skadedjur i schack, men många ursprungliga arter har enkelt fallit byte för den och dött ut. Javanesisk mungo fångar både fåglar och andra ryggradsdjur och har därför påverkat bestånden av ursprungsarter särskilt på öar, som även för övrigt har små, isolerade populationer och där det tidigare saknades köttätande däggdjur. Den ursprungliga faunan har således inte anpassat sig till landrovdjuret.

Rallfågeln Nesoclopeus poecilopterus på Fiji och ormen Alsophis melanichnus på den västindiska ön Hispaniola är arter som antagligen dött ut på grund av den javanesiska mungon. Pterodroma caribbaea, en lira som hör till stormfåglarna, och jamaicanattskärra (Siphonorhis americanus) är starkt hotade eller eventuellt redan utdöda fåglar. Det bedöms att de fallit byte för såväl råttor som mungor. Andra fåglar som påverkats av javanesisk mungo är bl.a. audubonlira (Puffinus l’herminieri) och rosenduva (Nesoenas mayeri). Javanesisk mungo tar också sköldpaddsägg, vilket minskar sköldpaddsbestånden, till exempel ägg från sköldpaddan Eretmochelys imbricata på Jungfruöarna. Javanesisk mungo har bidragit till att beståndet av riukiukanin (Pentalagus furnessi) i Japan och råttan Oryzomys antillurum på Jamaica har utrotats. Arten har antagligen gjort att sju grod- och reptilarter har dött ut i Västindien.

I Europa utrotades åtminstone hornvipera på ön Mljet till följd av den javanesiska mungon. Åtminstone en orm observerades visserligen på Mljet år 2008. Javanesisk mungo har med all sannolikhet påverkat även andra reptiler på öarna i Adriatiska havet, eftersom många arter har blivit rikligare efter att man började fånga mungorna.

Javanesisk mungo sprider rabies. I Japan bär arten en resistent stam av bakterien E. coli. Arten kan också bära leptospiros. Javanesisk mungo orsakar skada även för vilt och boskapsuppfödning. IUCN klassificerar javanesisk mungo som en av de 100 mest invasiva främmande arterna.

Nytta

Bekämpar råttor och ormar i jordbruksregioner.

Javanesisk mungo har fångats med fällor i flera naturskyddsområden. De har också skjutits och förgiftats med varierande framgång. Arten borde fångas kontinuerligt eftersom den snabbt slår sig ner på nytt i områden som tömts på den. På Mauritius har man oroat sig för att de lokala populationerna av råtta och katt ökar allteftersom man avlägsnar javanesisk mungo, vilket återigen ha förödande följder för ursprungliga arter. Råttor och katter borde elimineras samtidigt som man utrotar mungorna. Förebyggande åtgärder är den bästa bekämpningen och import av javanesisk mungo bör absolut förbjudas. Bekämpning lyckas bäst så länge populationen är liten men försvåras allteftersom tillväxten tar fart.

Man känner till att berguv jagar javanesisk mungo på öarna i Adriatiska havet.

Denna art har definierats som en invasiv främmande art i hela EU. Därför är det förbjudet att importera, odla, sälja, hålla på annat sätt eller släppa ut arten i miljön.

Skaffa inte javanesisk mungo och låt inte arten komma ut i naturen. Ägaren får behålla ett sällskapsdjur som man haft redan innan arten togs in i unionsförteckningen eller den nationella förteckningen ända tills djuret dör av naturliga skäl. Ägaren måste se till att djuren inte förökar sig eller sprider sig i miljön. Du får inte överlåta djuret vidare.

Rapportera eventuella observationer i naturen: Anmälningsblankett för främmande däggdjur

Invasive Species Compendium (CABI): Herpestes javanicus (small Indian mongoose)

Global Invasive Species Database: Herpestes javanicus.

Referenser

Barun, A. 2011. The small Indian mongoose (Herpestes auropunctatus) on Adriatic Islands: impact, evolution, and control. PhD thesis, University of TN, Knoxville. – online: http://trace.tennessee.edu/utk_graddiss/947/

Hays W.S.T. & Conant, S. 2007. Biology and Impacts of Pacific Island Invasive Species. 1. A Worldwide Review of Effects of the Small Indian Mongoose, Herpestes javanicus (Carnivora: Herpestidae). Pacific Science 61: 3-16.  DOI:10.1353/psc.2007.0006

Kryštufek, B. 1999. Herpestes auropunctatus Hodgson, 1836. I verket: Mitchell-Jones m.fl. (red.), The Atlas of European Mammals. Poyser Natural History, London.

Lowe, S., Browne, M., Boudjelas, S. & De Poorter, M. 2000. 100 of the World’s Worst Invasive Alien Species. A selection from the Global Invasive Species Database. Published by The Invasive Species Specialist Group (ISSG) a specialist group of the Species Survival Commission (SSC) of the World Conservation Union (IUCN), 12pp. – online: www.issg.org/booklet.pdf

Simberloff, D., Dayan, T, Jones, C. & Ogura, G. 2000. Character displacement and release in the small Indian mongoose, Herpestes javanicus. Ecology 81: 2086–2099.  Parallellpublikation | DOI:10.1890/0012-9658(2000)081[2086:CDARIT]2.0.CO;2

Tvrtkovič, N. & Kryštufek, B. 1990. Small Indian mongoose Herpestes auropunctatus (Hodgson, 1836) on the Adriatic Islands of Yugoslavia. Bonner Zoologische Beiträge 41:3–8.  Open access-publikation