Sandlupin – Lupinus nootkatensis

Sandlupinen är en flerårig ärtväxt som blir ca 0,5–1,2 m hög. Den förökar sig effektivt med frön och trivs speciellt vid vägrenar, grusgropar och älvbrinkar. Sandlupinen är sällsynt i Finland.

Sandlupin påminner om den utbredda blomsterlupinen (Lupinus polyphyllus). Sandlupinens finlemmade blad har 6–8 småblad och en hårig undersida. Blomsterlupinens blad är spetsiga med 9–15 småblad. Sandlupinens stjälk är ofta förgrenad, blomsterlupinens oförgrenad. Sandlupinen blommar i en upprätt klase som är blå eller ibland vit till färgen. Sandlupinen blommar i juni–augusti.

The Nootka lupine - especially the seed pods and seeds - contain toxic alkaloids.

Sandlupinens naturliga utbredningsområde på kustområden i västra Nordamerika sträcker sig från Aleuterna via Alaska ända till British Columbia. I Nordamerika växer den på grusiga sandrevlar och torra bergsluttningar vid kusten och längs floder. Sandlupinen importerades till Europa på slutet av 1700-talet för att användas som prydnadsväxt i England. Därifrån kom den till Sverige och Norge i mitten av 1800-talet.   De första fynden av sandlupin på Island är från 1885. På Island har den etablerat sig i stor utbredning på låglandsområden. Den har använts sedan 1960-talet till jordförbättring i anslutning till beskogning och för att förebygga erosion. Också i Norge har sandlupinen expanderat aggressivt på stränder samt längs vägnät och järnvägar, speciellt i den sydvästliga och mittersta delen av landet. På Island trivs sandlupinen på områden som är drabbade av erosion, liksom på vulkaniska sandfält och flodslätter. 

Sandlupinen sprids effektivt med frön som håller sin grobarhet länge i fröbanken. På Island har spridningen skett för det mesta avsiktligt, men även med strömmande vatten, jordskred och stormar. Till och med fåglar har spridit den på långa sträckor.

I Finland är sandlupinen en sällsynt prydnadsväxt. De första fynden av trädgårdflyktingar är från 1986 i Luumäki. År 2013 påträffades en över 200 meter vid förekomst längs en vägren i Pudasjärvi. Dessutom finns bekräftade fynd i Brahestad, Rovaniemi, Salla, Kittilä och Enare. Det är fullt möjligt att sandlupinen sprider sig till norra Finland via Norge.

Sandlupin klassificeras som en invasiv växt också på Island och i Norge.

Sandlupinen ingår i den nationella förteckningen över invasiva främmande arter. Invasiva främmande arter som ingår i den nationella förteckningen får inte släppas ut i miljön, importeras till Finland från länder utanför EU och inte heller från andra EU-länder, förfogas, födas upp eller odlas, transporteras, vidarebefordras, säljas, marknadsföras eller överlåtas.

Sandlupinen har inte etablerat sig vidsträckt i Finland. I detta skede kan man ännu bekämpa arten kostnadseffektivt. Arten hör hemma i nordligare förhållanden än blomsterlupin och kan därmed erövra till och med nordliga fjällområden. Sandlupinen trivs på öppna växtplatser och därför är dess påverkan som störst i alla slags öppna områden, oberoende om de är naturliga eller utvecklats på grund av mänskliga aktiviteter. Om arten sprider sig från norra Norge till havsnära delar i Lappland kan den bli ett problem även i Finland. 

På Island är sandlupinen en viktig och effektiv jordförbättringsväxt vid beskogning. Dess rotknölar binder kväve ur luften, vilket göder växtplatsen, och ingen gödsel behövs.

Å andra sidan är sandlupinen med sina täta bestånd ett hot mot Islands ursprungliga natur. Sandlupinen har spridit sig till rishedar och flodbrinkar där den hotar tränga undan den ursprungliga vegetationen och minska mångfalden av växtarter. Lupinbestånd har ibland konstaterats avta efter en kraftig ökning på några årtionden. Trots detta har lupinen emellertid gjort växtplatsen frodigare så att de ursprungliga växterna, som föredrar fattig jord, klarar sig inte längre utan de ersätts så småningom med växter som trivs i frodig jord. Sandlupinen påverkar även de lokala populationerna av pollinerare på Island: det har rapporterats färre humlor på sandlupiner än på naturliga växter.

Sandlupinen innehåller alkaloider och är därför giftig. Får använder den som föda i fall ingen annan foder är tillgänglig. Då växer de långsamt och alkaloiderna kan orsaka negativa effekter på deras nervsystem och till och med förlamning.

Sandlupinens utrotning kan vara besvärligt eftersom frön som ligger i jorden kan växa till nya skottar under flera år framöver. Bekämpning bör påbörjas i tid förrän fröbanken hinner uppstå. I Lappland bör expanderingen övervakas och utrotning påbörjas utan dröjsmål. Alla kända förekomster ska utrotas.

På Island har det visat sig vara ytterst svårt att utrota sandlupin när den en gång etablerat sig på en ort. Med hjälp av betande får har man ändå lyckats hindra beståndet från att förnya sig. Och även vid gamla bestånd kan betande får begränsa utbredningen om betningen fortsätter i flera år. Plantering av skog har också hjälpt begränsa förekomster och på sistone har beskogning koncentrerats på just områden ockuperade av sandlupin. 

Det är förbjudet att importera, föda upp eller odla, sälja eller på annat sätt inneha en art som ingår i den nationella förteckningen över invasiva främmande arter. En sådan art får inte släppas ut i miljön.

Köp eller odla inte denna invasiva främmande art. Det är också förbjudet att beställa sandlupinen från webbutiker. Sandlupinen får inte vidarebefordras. Utrota främmande arter från din trädgård och behandla trädgårdsavfall så att fröer eller växtdelar inte överlever eller sprids. Se till att arten inte sprider sig med jorden heller. Föredra inhemska eller sparsamt spridande växter i din egen trädgård.

Professionella aktörer har en skyldighet att förhindra spridning av sandlupinen och dess frön och andra reproduktiva växtdelar utanför området under dess kontroll, till exempel med jord, mark och andra växter.

Invasiva främmande arter i Barentsregionen -projektet: Guide för att identifiera och bekämpa sand- och blomsterlupinen.

Gederaas, L., Moen, T.L., Skjelseth, S. & Larsen, L.-K. (toim.) 2012. Fremmede arter i Norge – med norsk svarteliste 2012. Artsdatabanken, Trondheim.

Huusela-Veistola, E. ym. 2020. Ehdotus kansallisesti haitallisten vieraslajien hallintasuunnitelmaksi. Valtioneuvoston kanslia. Valtioneuvoston selvitys- ja tutkimustoiminnan julkaisusarja 32/2020. 138 sivua. 

Magnusson, B. 2010. NOBANIS – Invasive Alien Species Fact Sheet – Lupinus nootkatensis. 

Vetter, V. M. S., Tjaden, N. B., Jaeschke, A., Buhk, C., Wahl, V., Wasowicz, P. & Jentsch A. Invasion of a Legume Ecosystem Engineer in a Cold Biome Alters Plant Biodiversity. Frontiers in Plant Science 9, 715.  

Willow, J., Tamayo, M. & Jóhansson, M.H. 2017. Potential impact of Nootka lupine (Lupinus nootkatensis) invasion on pollinator communities in Iceland. Icel. Agric. Sci. 30: 51‒54.