Jättegröe – Glyceria maxima

Massbestånd som jättegröe (Glyceria maxima) bildar på strandzoner av sjöar och diken konkurrerar ut ursprungliga arter, framför allt strandväxter. Att den ersätter den ursprungliga strandvegetationen har skadliga konsekvenser för fiskarnas och kräftornas livsmiljöer. Stora, svårgenomträngliga bestånd medför olägenheter även för rekreationsbruket, såsom fiske, simning och båtliv.

På vissa ställen kan växterna också vara till nytta: sjöfåglar kan bygga bo på bestånden och vegetationen skyddar stränderna mot erosion. För djuren är växten emellertid ingen bra föda eftersom den ofta bär på brandsvamp.

Det förmånligaste och enklaste sättet att försöka förhindra att jättegröet sprider sig till nya platser och att röja beståndet så länge det inte har brett ut sig alltför mycket. Att avlägsna stora bestånd kräver stort arbete och kan orsaka höga kostnader. Bekämpningen begränsas ofta av att jättegröe inte känns igen som en främmande art.

Den som planerar att muddra ett vattendrag bör rikta in åtgärden uttryckligen på bestånd av jättegröe. I reglerade vattendrag kan man genom att återställa vårflödet främja den naturliga vegetationen och begränsa utbredningen av jättegröe. Det finns ingen kemisk bekämpning som skulle vara ofarlig för vattennaturen.

Tänk på att jättegröe sprider sig lätt. Frön från jättegröe kan spridas till exempel med leriga stövlar. Fåglar och boskap kan också sprida frön. Om en strand används som betesmark bör man se till att djuren inte sprider jättegröen till andra stränder.

Små bestånd kan slås, gärna flera gånger under en sommar. För detta behövs markägarens tillstånd. Växten bör slås första gången före blomningen i slutet av juni. Upprepa åtgärden med tre till fyra veckors mellanrum och samla genast upp de slagna växterna.

Var jättegröe växer kan du rapportera till exempel via portalen med främmande arter. Följ upp beståndens utbredning bland annat genom att fotografera dem varje år.