Jättegröe – Glyceria maxima

Denna art är en främmande art som inte har fastställts vara invasiv, alltså den finns inte med på den nationella eller EU:s förteckning om invasiva främmande arter, och det är fortfarande tillåtet att till exempel sälja och odla arten. Enligt lagen, gäller förbudet att släppa ut i naturen alla främmande arter och de bör därför behandlas med försiktighet.

Massbestånd som jättegröe (Glyceria maxima) bildar på strandzoner av sjöar och diken konkurrerar ut ursprungliga arter, framför allt strandväxter. Den ersätter den ursprungliga strandvegetationen som skadliga konsekvenser för fiskarnas och kräftornas livsmiljöer. Stora, svårgenomträngliga bestånd och jättegröeflottar som lossnar och drivs till öppet vatten medför olägenheter även för rekreationsbruket, såsom fiske, simning och båtliv. Små bäckar kan täppas igen helt av växtbestånden, vilket kan leda till lokala översvämningar.

På vissa ställen kan växterna också vara till nytta: sjöfåglar kan bygga bo på bestånden och vegetationen skyddar stränderna mot erosion. Även om jättegröe importerades till Finland som foderväxt är den ingen bra föda för djur. Till exempel får väljer annan växtföda om det finns alternativ. För djuren är växten ingen bra föda eftersom den har lågt näringsvärde och ofta bär på brandsvamp.

Det förmånligaste och enklaste sättet är att försöka förhindra att jättegröet sprider sig till nya platser och att röja beståndet så länge det inte har brett ut sig alltför mycket. Bekämpningen begränsas ofta av att jättegröet inte identifieras som en främmande art. Man kan försöka förhindra spridningen genom att slå blomskaften före frösättningen. Små bestånd kan bekämpas genom att täcka dem med presenningar som inte släpper igenom ljus. Slåttermaskiner som är avsedd för vattenvegetation kan sällan avlägsna eller ens slå jättegröebestånd. Att avlägsna stora bestånd kräver mycket arbete och kan orsaka höga kostnader för det kräver ofta arbete med grävmaskin.

Om man planerar att muddra ett vattendrag bör man rikta in åtgärden uttryckligen på bestånd av jättegröe. Planeringen ska ske noggrant när man hopar eller hanterar på annat sätt massan från muddringen, annars finns det en risk att bitar från jättegröen sprids och börjar växa i nya områden. I reglerade vattendrag kan man genom att återställa vårflödet främja den naturliga vegetationen och begränsa utbredningen av jättegröe. Varmvattenbehandling, som har använts åt flera invasiva främmande arter, har konstaterats ineffektiv för jättegröe. Man känner inte till någon kemisk bekämpning som skulle vara ofarlig för vattennaturen.

Tänk på att jättegröe sprider sig lätt. Frön från jättegröe kan spridas till exempel med leriga stövlar. Fåglar och boskap kan också sprida frön. Om en strand används som betesmark bör man se till att djuren inte sprider jättegröen till andra stränder.

Små bestånd kan slås, gärna flera gånger under sommaren. Växten bör slås första gången före blomningen i slutet av juni. Upprepa åtgärden med tre till fyra veckors mellanrum och samla genast upp de slagna växterna. Man kan också täcka beståndet med tjocka presenningar under flera växtperioder. För bekämpingsåtgärder behövs markägarens tillstånd.

Tvätta båtutrustning, arbetsmaskiner och andra redskap när du flyttar dem från stränder där det förekommer jättegröe. Släpp inte ut slagvatten i andra vattendrag för att inte sprida frön.

Du kan rapportera jättegröets växtplatser till exempel via portalen åt främmande arter. Beståndens utbredning kan iakttas till exempel genom att fotografera dem varje år.