Kamslingan är en flerårig vattenväxt med upp till en meter långa, veka stjälkar som under vattnet omges av fylliga, fjäderlika blad med många filamentösa flikar. De välutvecklade undervattensskotten liknar en fluffig grön svans. Det vetenskapliga namnet heterophyllum syftar på att bladen har olika former, eftersom blomställningen, som höjer sig upp till 35 cm över vattenytan, skiljer sig markant från undervattendelarna av växten. Denna skillnad är särskilt påfallande hos kamslingan, som om två olika växter förenades vid vattennivån. Bladen på blomställningen är tungformade, tandade och små, men ändå stora med slingesläktets mått mätt, och sträcker sig långt bortom blommorna på klykan.

Kamslingans förökning sker huvudsakligen vegetativt, när bitar av stammen eller roten bryts av och förs med vattnet till nya områden där de fortsätter att växa, antingen flytande eller fästa vid botten. De kan transporteras mellan vattendrag, till exempel med båtar och båttrailers. Reproduktion från frön är mindre vanligt men möjligt. Dessutom kan kamslingan bilda övervintringsknoppar som överlever ogynnsamma förhållanden och växer ut på nytt på våren. Det mest gynnsamma temperaturintervallet för artens tillväxt är 18–25 °C, men den kan också tolerera låga vintertemperaturer, istäckt vatten och höga sommartemperaturer.

Kamslingan är en tålig växt och kan klara viss uttorkning. Den kan utveckla skott från växtdelar som spolas upp på stränder eller lämnas kvar på stränder efter skötselåtgärder. De terrestra skotten är vanligtvis mindre och inte lika utvecklade, men de kan överleva tills förhållandena blir gynnsamma igen, till exempel när vattnet återvänder. Även om det är oklart om dessa landformer direkt bidrar till spridningen av arten, kan de återväxa kraftigt när de hamnar under vatten.

Det finns cirka 40 arter i släktet, och det kan vara svårt att identifiera arterna exakt. Kamslingan och kransslingan M. verticillatum, som förekommer i naturen i Finland, är så lika till utseendet, särskilt i sina vegetativa delar, att det kan vara svårt att skilja dem åt. Det bästa sättet att skilja de två arterna åt är bladens placering och placeringen av övervintringsknopparna. Den slutliga identifieringen kan kräva användning av mikroskopiska karaktärer eller DNA-metoder.

Kampaärviä – Myriophyllum heterophyllum