Oxgroda – Lithobates catesbeianus

Oxgrodan är en stor nordamerikansk, ätlig groda. Den trivs bäst i grunda och stillastående eller långsamt strömmande vatten.  Oxgrodan är när det gäller näringsbeteendet en opportunist som inte drar sig för att äta andra grodor, reptiler, små däggdjur, till och med fåglar och fladdermöss. Även grodynglen äter mångsidigt – förutom alger även många vattendjurs ägg och larver. Oxgrodan förökar sig effektivt. På våren när parningstiden infaller börjar hanen försvara lekplatsen i vattnet där honan lägger tusentals ägg (upp till 40 000). I södra delen av utbredningsområdet tar det några månader för ynglen att utvecklas till vuxna grodor, i norr upp till tre år.

Stora storkar, alligatorer, ormar och vissa rovfiskar är oxgrodans naturliga fiender. Salamandrar och mindre fiskarter äter också yngel och ägg. Det har konstaterats att oxgrodorna är delvis resistenta mot giftet från vissa ormar som de kan falla byte för.

Oxgrodor fångas för att ätas av människan. Det vanligaste fångstsättet är att paddla långsamt i grunt vatten och rikta en kraftig strålkastare mot en groda som ger ljud ifrån sig. Då stannar grodan upp, varvid man kan fånga den med ljuster och lyfta upp den i kanoten. Av en groda äter man för det mesta bara bakbenen, som påminner om små kycklinglår.